Julen 1987 fick jag min förstakamera, någon liten rackare med klassisk 135 mm film. Kameran blev snabbt en god kamrat som oftast låg i någon ficka. Motiven var som oftast min egen häst, ett gotlandsruss och min egna hund, en gotlands stövare. Andra vanligt förekommande motiv var solnedgångar, solnedgångarna på Gotland kan ju vara enorma skådespel.
Med åren så längtade jag allt mer och mer efter en system kamera, men det var som oftast alldeles för skralt i kassan.
Men så plötsligt hamnade Ronny och jag på en bilorientering med min blåa VW Bubbla från 1959 och där sprang vi på en herre som kunde tänka sig att sälja sin analoga systemkamera som han hade fotat 2-3 filmrullar med och sedan ansett att kameran var alldeles för avancerad. Jag tror att året var våren 2005 och plötsligt hade jag en systemkamera med två olika objektiv. Rackarns så kul det var! Oj, oj, vad jag fotade och vilka fina bilder det blev sedan. Jag var alldeles lyrisk.
Pentaxen förökade sig märkligt nog ganska snabbt och det blev en samling med extra kamerahus (Pentax 30t) och ett gäng med olika objektiv och lite annat smått och gott. Delar av fotoutrustningen hittas här.

Min plan var att gå på en fotokurs med denna kamera för att verkligen lära mig hur man kan använda sig utav en systemkamera. Dessvärre så visade det sig att analoga kameror redan var alldeles förlegat, de kurser jag hittade tog bara emot personer som hade egna digitala systemkameror.
Kände mig snuvad på konfekten men jag fortsatte tappert att fota med Pentaxen fast bara med allting i autoläge. Bortsett från fokuset då, det var ju manuellt.
Sedan kom en period när det blev alldeles för dyrt att framkalla alla filmrullarna och kamerorna lades på hyllan, tror det var 2007. April 2008 var det dags för dotterns barndop och Pentaxen dammades av, lillebror fick lite snabba instruktioner och blev dagens fotograf. Dessvärre så visade det sig att nära 80% av fotona blev misslyckade... För mörka, fel fokus. Katastrof. Pentaxen höll på att bli totalt utkastad ur huset.

I början av januari fick jag en efterlängtad födelsedagspresent, en digitalkamera! Förvisso en kompakt, men oj vad bra den var, fast en kompakt kamera är ju alltid bättre än ingen. Det var en Nikon coolpix L14, som dessvärre Ronny spräckte displayen på efter någon månad. Morr!
Dock så blev  det snabbt en ny kamera, jag klarade mig inte utan. Den nya blev en Nikon coolpix L16. Den höll fram tills i höstas, då slockande plötsligt displayen som då bara lyste vitt. Gahhh!!! Bägge coolpixarna hade vi dessutom köpt begagnade så det fanns inget att göra... Bortsett från att hitta någon ersättare från Tradera...
Det blev då en Pentax Optio E10 och en Olympus 700 All-weather.
Dock så blev jag aldrig nöjd med dessa kameror, det var sällan fotona blev bra.

I slutet av februari 2010 blev det äntligen en rejäl förändring i min fotoutrustning. Jag köpte en digital systemkamera, det blev en Sony DSLR A-230.
Oj, oj , vad jag började fotografera igen, fast jag använde den mest som en kompakt digital kamera. Det vill säga jag fotade bara med kamerans förinställda program.
Det kändes enormt tråkigt att inte förstå hur kameran egentligen kunde användas och vackra dagar så var det sällan som himmlen blev blå på fotona. Jag total ledsnade på min ovisshet och gick därför en foto kurs i våras.

Måste fortfarande läsa manualen till kameran...



Dom flesta bilderna blir alldeles suddiga, focuset vill inte riktigt samarbeta med mig. Dom förra bilderna där jag var missnöjd med blanka vita områden var fotade i skum/ingen belysning varpå blixten verkligen behövdes.

Japp, nu har den blivit invigd. Tycker dock att det blir usla bilder inomhus..... Jag får plöja igenom instruktionerna vid tillfälle.



Fotona såg sämre ut på kamerans display än här på datorn. Det blir liksom vita fält på fotografierna. Jag är lite vit-glänsande mellan ögonbrynen till exempel. Hmprf... Jag hoppas kunna klura vilken inställning som funkar bäst inomhus snart.