Ikväll var Ronny ute och meckade med en våra bilar, plötsligt var han och bilen borta! Christian började stört tjuta, han bara grät och ropade efter pappa. Pappa hade ju åkt iväg med bilen där bilbarnstolarna finns, varpå Christian säkert ansåg sig ha kunnat följa med.
Christian är nog inne i en "jag-är-pappig-period". De flesta barn får ju sådana här perioder, så jobbigt med ett barn som är ledset och så vill barnet bli tröstad av den motsatta föräldern. Man känner sig ganska värdelös faktiskt.

Igår gjorde Angelica något liknande. Ronny tog med båda barnen i bilen och skulle åka till Arninge. Vid Roslags stoppet blev Angelica panik-ledsen och ropade efter mamma, Ronny fick vända hemmåt igen!

Barns mammighet och pappighet eller rättare sagt separationsångest kan vara riktigt jobbig ibland. Vissa perioder är det en förälder som kanske känner sig utanför eftersom barnet verkat ha fått en favorit. Det brukar gå över och bli tvärtom till slut.

Här hemma är det mest mammighet som varit på tapeten etersom det är jag som varit hemma med barnen. Angelica var nästintill hopplös i höstas, det var bara jag som gällde. Jag kunde knappt vända ryggen åt Angelica förrän hon blev ledsen, pappas sällskap dög inte alls. Det är bättre nu i alla fall. Nu ammas hon ju också mindre, bara två gånger per dygn, i höstas var det väl 7-10 gånger per dygn.

Care Bears - Krambjörnarna, dessa snälla, vänliga, kärleksfulla och ta-hand-om-varandra björnar var jag otroligt förtjust i som yngre. Jag gillar dem ännu, fast jag samlar inte på deras klistermärken längre.
Föräldraskap är nog lite som Krambjörnarna, delad glädje är dubbel glädje. Famljen borde hålla ihop i vått och torrt och barnen vill inget hellre än att vara med sina föräldrar. Barnen får vara med oss så mycket de bara vill! Oavsett mammighet eller pappighet, lite gulligt är det ändå när barnen bara vill följa med oss överallt. Barnen är ju så fulla av kärlek!