Egentligen så ogillar jag ordet hata, det är så hårt och defintivt liksom. I måndags morse så hette det ju så fint att jag skulle använda vår volvo 164:a från 1973 till dagis och jobbet eftersom den fungerade så bra. Jag har tidigare sagt att jag aldrig skulle köra den bilen eftersom den har svetsad bakaxel vilket ger en massa oljud i kupén samt att bilen sladdar för minsta lilla kurva och gaspådrag. Men, men, i brist på bra bil så fick jag köra 164:an.

Och se hur det gick... Kom för sent till jobbet i måndags och i onsdags kväll så fick vi och bilen bli bogserade hem från dagis. FNYS!

Så här ser "svarta faran" ut, ganska fin förvisso. men grymt strulig. I onsdags körde jag på Esplanaden förbi akuten för att svänga vänster in på Frötunagatan, och vad händer? Jo, det bara smäller till i bilen och vips så var kopplingen i botten. Typiskt, kopplinsvajern gick av. Morr. Stod lite illa till också, hade liksom inte riktigt svängt färdigt. Suck. Som tur var kom en dagismamma körandes och bogserlinan satt ju i fram så denna snälla mamma fick bogsera oss uppför backen så vi kunde ställa bilen utanför dagiset.

Vi fick ställa bilen lite på sniskan, det var ju bilar i vägen så det var inte helt enkelt att bogsera bilen på plats. Sedan fick jag knalla in på dagis och berättade om den trasiga bilen och så frågade jag ifall jag och barnen fick vara kvar i 2 timmar till för att invänta Ronny. Jodå, inga bekymmer. En fröken skojade om lära mig stägningsrutinerna och så skulle vi få sova kvar på dagiset :-)
Ronny kom ialla fall och kopplade på linan på sin firmabil och så vi kunde ge oss av hemåt. Nedrans bil! Nu står den svarta 164:an här hos oss och skäms, trasig som den är.